Ska passa på att skriva några illa kvicka rader innan jag kastar mig ut på en springtur till dagis. Nyss tränat under Nevs militärövningar och nu kör vi nästa runda. Vill passa på att tacka för kommentarerna jag fick igår. De värme mer än ni kan tro men jag står dessvärre fast vid mitt mål. Jag kanske inser halvvägs att det räcker, jag kanske inte ens är nöjd efter tio kilo MEN just nu ska jag träna för att må bra själv! Nu ska jag skutta vidare, ta hand om er fooooks! 

Är det bara jag som har sett coops nya otrohetsreklam och inte fattar innebörden? Vad har coop med otrohet och sextankar att göra? Sex bland hyllorna typ vid skinkan eller plockgodiset?

Jag anser inte mig själv vara tjock men ändå hatar jag min kropp. Vad detta beror på kan jag nog skriva en bok om och de senaste fem åren har jag mixtrat ganska vilt med mat och dieter för att uppnå perfektion. Detta ledde tillslut till att jag inte åt alls. Jag saknar den kropp jag hade innan jag fick barn. Jag saknar fastheten och jag blir arg på mig själv när alla andra lyckas men inte jag. I mina ögon är alla andra snygga kändisar och supermodeller som kanske fött tre-fyra barn men fortfarande ser helt brutalt snygga ut. Jag kämpar och kämpar och kämpar men fastnar någonstans i att sluta äta och då skriker min kropp och strejkar. MED ALL JÄVLA RÄTT! Nej, det var längesen jag var pinnsmal men undrar verkligen hur min kropp mår på insidan när jag sätter den i ketos om och om igen och tränar stenhårt. 

Jag försöker hitta en metod som passar mig. Där jag kan äta normalt, träna rimligt men ändå gå ner i vikt. Just nu har jag ett mål och det är att gå ner tio kilo på 6 veckor. Ja, det är ett orealtistiskt och tufft mål men jag slutar aldrig tro på mig själv och vill jag dit, ja då kan ni faktiskt stötta mig. 

Jag kommer nog alltid få leva med en liten del av min degmage, eller mina bristningar och även tyngdlagens kraft men det betyder inte att jag gillar det eller ser det som något vackert. Ja jag har burit ett barn i min mage. NEJ, jag tycker inte det är snyggare med bristningar och degmage för det. Det fina i att ha burit ett barn är ju faktiskt barnet i sig. 

Anyway, inlägget blev inte som jag hade tänkt mig men jag var bara tvungen att kasta ut lite känslor som ni kan skratta åt och håna åt, mycket nöje!

Ja men woopifakkingooodmoooorniiing! Klockan 05.10 imorse beslöt sig minibus för att inte sova mer så det var bara att stiga upp och inta komamode i soffan. Jag vet att jag varit lite efterbliven med bloggandet  och uteblivit några dagar men häng i. Jag behöver småpauser ibland tills det faktiskt händer någonting i mitt spännande liv. Just nu är det Nova, träning, pyssel hemma. Det vanliga. 

Igår kom min älskade skrutt till mig och sa att hon hade ont i näsan. Jag frågade varför och kort och gott sa hon att hon hade ett russin i näsan. Jag drabbades av panik först men trodde sen att hon drev med mig men efter att ha tagit i från tårna med Nevs hjälp så flög det ut ett russin. HAHA! Knäppunge :) Tur det kom ut så lätt. 

Well, denna vecka är jag under Nevs tränings/mat slaveri och jag ska göra allt han ber mig om och vi kan säga såhär: Jag har ont i muskler jag inte visste att jag hade. så, nästa vecka är det min tur att pressa han och jag ska plåga han, han ska gråta blod och förhoppningsvis kommer han hata mig lika mycket som jag hatar han just nu ;) tur han är så jävla snygg så det väger upp. 

Ska halsa kaffe och gotta mig i hur duktig jag är som tränar så mycket för fifan så bra man mår. 

Idag är en bra dag för att leva så lev för i HELVETE, uppdaterade jag på facebook idag runt två tiden. Bara timmarna innan hade jag storstädat kök och sovrum, påbörjat monstertvätt, tagit 2 långpromenader och räknat ner timmarna tills jag skulle hämta mini. Jag kände idag vid ett tillfälle att fan vad jag älskar mitt liv. Jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan träna, resa, plugga, pyssla, komma på vad jag vill göra med mitt liv. Jag kan bli precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill men under tiden kan jag göra sådant som bara är bra för mig. Så, idag när jag gick på min promenad till dagis kände jag i hela kroppen hur jävla bra jag är, hur bra jag har det och hur lycklig jag är samt vilka förutsättningar jag har för att lyckas. Jag kände det så mycket så jag dansade genom tunneln och kände hur hela jag ville leva. Ungefär då slog det mig att jag missade en tid hos läkaren idag för min dom angående ett födelsemärke. Jag svalde oron som kom smygande, mötte upp mitt underbara barn och försökte glömma mitt slarv. 

Väl hemma, hos min underbara blivande man, kände jag bara hur hårt jag älskar honom. Hur mycket vi har gått igenom på den här korta tiden. Hur mycket han är värd och hur underbar han har varit mot mig trots att jag vissa dagar varit ett living hell. 

I tvättstugan, så ringer det. Det är läkaren. Jag hör knappt vad han säger, bara att han skäller på mig och säger en massa konstiga saker. När jag väl inser att han faktiskt säger att jag är frisk, att jag inte behöver oroa mig för knölarna i magen eller födelsemärket på magen men att jag bör ta bort det så går jag in i ett konstigt tillstånd för att sen omfamnas och gråta som en bebis som nyss slagit ut en tand. Det var inget fel på mig. Jag är frisk, jag är, TACKSAM! Jag har sett livet vändas på en dag, den tunga stenen är borta, glädjen över allt runt omkring mig kom som en tsunami. Herregud vad jag älskar livet. Fakk alla motgångar, jag ska leva här, nu, just idag och vad imorgon erbjuder, well, det är ytterligare en chans till lycka. Ni som inte vill vara en del av det livet. Skyll er själva. Ni kommer aldrig få veta vad ni gick miste om så ni överlever. Man kan inte sakna något man aldrig har upplevt. 

Vill passa på att säga TACK till två personer. Vilka jag menar kan ni se på bilderna här nedanför men tack,tack för att ni finns, tack för att ni är en del av mitt liv. Jag älskar er av hela mitt hjärta och ni är mina hjältar och utan er skulle jag aldrig aldrig någonsin ha tagit mig ur allt det här. Jag var så deprimerad, så sjukligt rädd för livet. Inte rädd för att dö, men rädd för att inte leva. Ni är två makalöst underbara individer och er vill jag dela varje dag med. Ni är mina super N  

Åååhåååhååå! Pusskalas på dagis klockan 14 idag. Fifan så underbart att möta de där glittrande ögonen, det magiska leendet och snoosgoos kinderna man bara vill trycka in hela ansiktet i. Någon, med extra fokus på JUST MIG, har saknat sin älskling sjukt mycket den här veckan och idag, ÄNTLIGEN fick jag krama henne, ta med henne hem och leka med henne länge och bara vara den perfekta mamma jag är. 

Också ett sätt att sova på ;)

Dagens bild säger det mesta :)