Direktlänk till inlägg 10 maj 2012
Jag anser inte mig själv vara tjock men ändå hatar jag min kropp. Vad detta beror på kan jag nog skriva en bok om och de senaste fem åren har jag mixtrat ganska vilt med mat och dieter för att uppnå perfektion. Detta ledde tillslut till att jag inte åt alls. Jag saknar den kropp jag hade innan jag fick barn. Jag saknar fastheten och jag blir arg på mig själv när alla andra lyckas men inte jag. I mina ögon är alla andra snygga kändisar och supermodeller som kanske fött tre-fyra barn men fortfarande ser helt brutalt snygga ut. Jag kämpar och kämpar och kämpar men fastnar någonstans i att sluta äta och då skriker min kropp och strejkar. MED ALL JÄVLA RÄTT! Nej, det var längesen jag var pinnsmal men undrar verkligen hur min kropp mår på insidan när jag sätter den i ketos om och om igen och tränar stenhårt.
Jag försöker hitta en metod som passar mig. Där jag kan äta normalt, träna rimligt men ändå gå ner i vikt. Just nu har jag ett mål och det är att gå ner tio kilo på 6 veckor. Ja, det är ett orealtistiskt och tufft mål men jag slutar aldrig tro på mig själv och vill jag dit, ja då kan ni faktiskt stötta mig.
Jag kommer nog alltid få leva med en liten del av min degmage, eller mina bristningar och även tyngdlagens kraft men det betyder inte att jag gillar det eller ser det som något vackert. Ja jag har burit ett barn i min mage. NEJ, jag tycker inte det är snyggare med bristningar och degmage för det. Det fina i att ha burit ett barn är ju faktiskt barnet i sig.
Anyway, inlägget blev inte som jag hade tänkt mig men jag var bara tvungen att kasta ut lite känslor som ni kan skratta åt och håna åt, mycket nöje!
Hejdå bloggen, vi ses kanske i framtiden om jag inte blir kändis. Just nu är du inte rätt för mig och jag tacka alla läsare som följt mig :) puss ...
Häromnatten när vi skulle åka buss så skulle vi beställa smsbiljett. Den telefon vi skulle beställa ifrån hade problem med simkortet och ville ta lite tid på sig att starta så när bussen kom fick vi lite panik. Vi bad busschauffören om att få åka med...
I fredags blev jag hela 25 år och tacka fan för att jag fick åldersnojja direkt. Känns som jag ligger efter i livet. Så mycket jag skulle vela ha haft gjort för längesen men antar att det inte är för sent för att kämpa vidare. Snart är det iallafall ...