Häromnatten när vi skulle åka buss så skulle vi beställa smsbiljett. Den telefon vi skulle beställa ifrån hade problem med simkortet och ville ta lite tid på sig att starta så när bussen kom fick vi lite panik. Vi bad busschauffören om att få åka med och beställa biljett på bussen och visa så fort vi kunde. Svaret vi fick chockerade mig. Okej, att jag är en ungdom och okej att vissa fuskar med sina biljetter men ska jag, som är ärlig behöva utstå en kommentar som: Den där har vi hört många gånger och menande blickar mellan två busschaufförer. Det var nog sista gången jag åkte med er. Flertalet av er är trevliga, underbara och förstående men alldeles för många gånger har jag stött på exemplar som aldrig gick någon charmkurs. Ni har ju trots allt ett serviceyrke. Att era tjänster krånglar och att ni byter system titt som tätt gör det hela bara enklare för mig att fatta beslut om att ta bil, taxi eller cykel tills ni lär alla era medarbetare att inte dra alla över en kam och faktiskt vara trevliga! Jag anser inte att jag hade gjort någonting för att förtjäna denna otrevliga kommentar, allt jag ville ha var lite förståelse om som du och din kollega märkte så beställde jag senare två biljetter och visade dem precis när vi skulle gå av. 

Vad är det för seriöst fel på mig? Lättirriterad, på skitkasst humör, morgonhumör utöver det vanliga, känslig som en gris, ångestfylld. Jag vill bara sova? Har länge funderat på om det är hormonerna som spökar eftersom jag läst så mycket illa om mina p-piller. Kanske dags för ett nytt alternativ. Well, jag ber er alla om ursäkt som kommer i min väg för mitt hemska humör. 

Förövrigt fortsätter målningen av köket och idag kom mammas hjärta hem. Saknat som faen! Blev bjuden på fika på dagis och förutom att Novas ena hand är stor som en potatis, att hon rev sig på ett rivjärn och blev rädd för blodet och slog i huvudet så har det varit en bra dag blandat med mys, matlagning och såpbubblor och grannskvaller.

Men nu ska jag sätta mig och fundera på det här med att starta en cupcakesbranch! So long! 

Jag vill skriva, jag vill skriva precis vad jag tycker men jag låter bli. Att du har mage att fara med lögner för henne och få henne att vända sig mot mig också? Är du rädd? Är det det du är? Att jag ska berätta allt? Var det därför du ljög? Står du inte för dina handlingar kanske? 

Ditt osympatiska.....ditt samvetslösa, ditt ditt ååååååh fyfan vad du inte är värd en enda sekund mer av min tid, far långt åt helvete!

Sammanträffande att dagen efter jag la upp anmälan mot mig i bloggen om att jag avslöjat den anonyma genom formuleringar osv så rings en anonym anmälan in till socialen där man anmäler en nära vän till mig. Den anonyma personen är orolig för henne och hennes barn då hon umgås med personer som har drogproblem. Jag som är vän med denna person kan bara säga: HAHA! Hon är mer extrem än mig, träfffar knappt någon när hon har barnen. Barnen är hennes allt och hon är min föräldraförebild. OM och NÄR Nova får ett syskon så ska jag skatta mig lycklig om Nova tar hand om sitt syskon på samma sätt som hennes äldsta tar hand om den minsta. Aldrig varit med om maken till större syskonkärlek och det värmer att se att en "ung" mamma lyckats så som hon. All kärlek till dig och vi tar den här personen tillsammans. Tack för orden smulan, ingenting kan få isär oss och absolut inte detta. Älskar dig av hela mitt söndersmulade hjärta. 

Du vet va, att det enda du gör för mig genom att tipsa om drogproblem är att "hjälpa mig" det kommer inte hända att de tar min dotter ifrån mig. Jag har blivit erbjuden hjälp två gånger nu och de har verkligen påpekat att OM jag har problem med vare sig droger eller något annat så finns de till för att just hjälpa mig och jag behöver inte vara orolig för att de ska ta min dotter så det känns ju skönt att de faktiskt finns för att hjälpa och inte stjälpa föräldrar. Så fortsätt du med att "hjälpa" mig men det är slöseri med tid, för jag behöver ingen hjälp, det enda jag behöver är lugn och ro.

Här kommer bilden jag utlovat er läsare om hur anmälan mot mig och Neven ser ut. Aldrig sett det så förut men personen i fråga drog inte bara in mig i skiten utan blandade även i Neven och tänkte sätta han i skiten. Nu är det så att han också lämnat ett negativt prov så ta er i röven dumhuvud. Grejen är att min kära man inte släpper lika lätt på saker som jag gjorde en gång i tiden vilket har fått mig att inse mitt egna värde. Ja, kanske dags att akta sig för juggemaffian på riktigt ;) 

Jag undrar vilken stadsanställd bitterfitta som velat mig illa i några år som har skrivit detta för att i hopp, kanske få uppmärksamhet? För det första, jag är inte dummare än tåget, jag är förbannat jävla smart. Så, de som jag känner väl, de som påstår sig känna mig väl och de som har varit på fester hemma hos mig, skulle aldrig och då menar jag aldrig skriva detta. Om ni vill få mig att tro att det skulle vara de två personerna jag är oense med som spred rykten så tror ni också fel för de är inte tillräckligt intelligenta för att skriva ett brev på detta sätt. Att skriva att min dotter är hemma och ser detta är skamligt, hur kan någon ens yttra sig om detta. Jag vågar knappt ta ett glas vin när jag har henne hemma för jag vet att folk som ni är riktiga fittor när det kommer till sådant. Så "erat" försök att få mig att tro att något pucko skrivit detta genom att lägga in en punkt och ett "och" i en mening för att få mig att tro att det var någon annan misslyckades ganska rejält. Jag har hört mig för, alla håller med mig. Jag har utan bakgrund frågat följande:

Vem skriver namn på följande sätt: Efternamnet först och förnamnet sist?

Vem kan leta upp personnummer med de fyra sista siffrorna.

Vem kan ta reda på vart någon är folkbokförd?

Svaret blir, de flesta, förutom det där med namnen. STADSANSTÄLLDA MYNDIGHETER skriver på detta sätt, sjukhuspersonal, lärare, you name it. Men nu till skrällen, det du inte tänkte på: HUR kan någon ta reda på vart Neven är folkbokförd och att det är just hans mamma som bor där? Jag menar, det kan lika gärna vara en moster, faster, mormor, och i ärlighetens namn, vem i våran ålder använder ordet folkbokförd? 

Idag känner jag mig som ett monster. Är arg på allt, reagerar fel i alla situationer och vill bara skälla som en argsint hund men istället har jag baxat ner mig i sängen halva dagen med pappiljotter i huvudet och väntar, väntar på att humöret ska bli bättre, att min man ska vilja krama mig. Han är fortfarande i koma mode och irriterar sig på mitt humör. Fan så jag älskar han, ibland förstår jag inte hur han står ut med mitt humör. När jag som allra mest vill att han håller om mig så finns han inte där för att jag har varit elak men ändå stannar han hos mig. Så sovandes eller inte, det betyder och jag hoppas du vet hur mycket du betyder för mig.

Så, jag ska försöka göra detta till en bra kväll. Är bjuden till Elin på förfest och sedan en tur till Ankan. Känner att jag egentligen borde hålla mig hemma då ångesten trycker över bröstet. Känns som om bara jag går utanför dörren så kommer någon hitta på saker om mig men jag får inte låta dem förstöra mig mer, får inte låta dem ta min sista frihet. Jag vägrar! Hör ni det? VÄGRAR! 

Idag fick jag ett brev på posten. Där stod det att jag och mitt ex är kallade till socialen för att utreda ett allvarligt tips de fått om mig. Så, med andan i halsen så ringde jag upp den här mannen som skickat brevet och frågade vad det handlade om. Nu till det bästa. Någor dumhuvud påstår sig ha sett mig hantera droger på en fest hemma hos mig. Den här personen som självfallet ville vara anonym (anonym och feg går hand i hand) påstod alltså att denne var rädd/orolig för min hälsa. Den här personen kan vänligen träda fram nu så jag får ge denne en bitchslap i ansiktet med en stol. Vem är du, anonyma fega kräk, att gå till socialen med ett brev och visa dig orolig för mig? Att fara med lögner du inte har underlag för och att sedan få dem att ifrågasätta mig som förälder. Jag svär på mitt liv att du är farligt långt över min gräns. Det gör det samma om du påstår att du bryr dig om mig. Varför har du inget sagt till mig? Om du har haft frågor om vad som helst angående min hälsa, BRY DIG! För nu kära dumhuvud har du bara ställt till det inte bara för mig, utan för dig och varenda en du bryr dig om på riktigt så jag hoppas att ditt beslut var väl genomtänkt. Det minsta du kan räkna med när jag får tag i dig är en polisanmälan, kort därefter en offentlig ursäkt och en fet smäll som tack för besväret. Jag antar att det är nu jag ska agera vuxen, strunta i det, svälja, le och ta emot men vilken mamma skulle inte vilja slå den som spridit detta rykte ända till socialen. 

Så, eftersom dessa tankar håller mig vaken så ska jag nu berätta för er nyfikna jävlar vem jag verkligen är, saker ni aldrig vetat. 

För det första: Jag har aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin rört en enda drog i hela mitt liv. Kanske för att jag har haft vänner som gått den vägen, kanske för att jag fått säga hejdå till personer som betytt mycket för mig men som jag ej kunnat ha i mitt liv, just på grund av att jag numera är mamma. Kanske har jag sett en vän vara nära döden på grund av en överdos. Kanske är jag så avskräckt att det ger mig ångest så fort jag hör namnet på olika droger. Kanske har jag på nära håll upplevt hur droger på två sekunder förstört familjer, vänskap, droger är sånt som folk dör av tillslut. Jag vill inte dö. Jag är inte rädd för döden men jag är rädd att inte hinna leva under tiden. År 2009 var jag så psykiskt nedbrytbar att jag fick äta både antidepp och lugnande mediciner för att ens klara av vardagen. Detta ledde till ett beroende av lugnande tabletter och vet ni vad som var allra värst av allt det? Jo, biverkningarna! Det var jobbigt att ha ångest men det var tusen gånger värre att ha biverkningarna av det som skulle göra mig lugn för det gjorde mig mer ångestfylld när jag fick en avtändning på dem, viljet resulterade i att jag inte stod ut och tog mer och läkarna var snabba med att skriva ut mer och mer, tills jag en dag bara föll och hamnade på akuten med vansinnig huvudvärk. Jag var inte döende utan fick diagnosen: Migrän! Så, de skrev ut starka migräntabletter istället och de glömde nämna att dessa var beroendeframkallande. Efter att ha försökt att stå ut med avtändning av migräntabletter (Vet inte om det är normalt eller om jag är extra känslig för de lugnande effekterna) där jag genomled magont, susningar i öron, flimmrande för ögon, yrsel, dovhetskänsla i hals och nacke. Ja, då bestämde jag mig för att aldrig, aldrig mer ta något starkare än Alvedon, hur ont jag än skulle ha. Just för att jag är så livrädd för biverkningar och det som kommer efter. En kort period efter det så kunde jag knappt ta p-piller, receptfri migränmedicin, allergimedicin eller naturläkemedel för jag var så LIVRÄDD att få de där biverkningarna. Jag har sett folk svettandes på stan, i ständig jakt på mer droger, de har oro i blicken och de mår allmänt skit. Det är folk man inte respekterar och jag vill bli respekterad för den jag är. 

Så vem är jag? Vad gör jag om dagarna? Eftersom jag uppfattas som en person med alldeles för mycket tid, som i brist på annat bloggar och inte söker ett enda jobb. BITE ME! 

I snitt varenda dag är jag nere i källaren i det gym jag byggt för att träna. Jag springer för konditionen och tränar styrka för att få en bra hållning och muskler som klär en kvinna. Jag har även planer på att börja med yoga (Låter detta som en person som tar droger?)

Jag älskar att pyssla om hemmet. Jag har varit med och planerat alla våra blommor och sett dem växa, vi kan numera använda färska kryddor i matlagningen. Jag har planer på att börja sy då jag fått en symaskin. Kanske startar ett eget företag. Vi är mitt uppe i att måla om väggarna och jag är lite av en städnarkoman och vill gärna försöka att ha det där vardagsrummet som finns i inredningstidningar. (Låter detta som en person som tar droger?)

De veckorna jag har min dotter så är vi mest ute i lekparken med grannarna. Jag är en jävligt bra mamma med fasta regler utan att vara för hård. Vi lagar mat tillsammans och all tid går åt till att göra hennes tid här så mysig som möjligt. Vi gör egen lera, målar med vattenfärger, pysslar. Jag låter henne vara ett barn och hon älskar mig av hela sitt hjärta och jag skulle kunna dö för henne men aldrig i hela friden att jag skulle göra någonting som skulle kunna leda mig in i en säker död. (Låter detta som en person som tar droger?)

Jag älskar att hålla på med musik. Den gör mig hel och får mig att må bra för stunden. 

Jag har en ytlig konflikt med två personer i vår förra umgängeskrets. Den ena är bitter för att jag är smalare än henne och en gång tyckte jag om henne. Folk varnade mig för henne för att vara en backstabber och de hade rätt men även där gav jag henne en chans att visa att hon var bra. Synd hon inte tog den chansen. Att hon sen är en tjuv som snor barnkläder i sitt barns barnvagn är ju inte direkt mitt problem. Jag skriver endast ut detta för att hon så vackert spred ut till allt och alla att min pojkvän slår mig. Varför? Säg det....Den andra personen är killen som inte fick mig fastän han var kär i mig så nu måste han hämnas genom att påstå att jag tar droger. Nämnde jag att den här tjejen och den här killen är vänner med varandra? Så ganka uppenbart att de kan ha att göra med saken, eller så är det någon underbar släkting som fått personlighetsstörningar och valt att anmäla mig i och med att jag är hatad och ratad på grund av deras attitydsproblem. Det gör det samma. De här 5 personerna som avskyr mig, det känns bissart att någon av dem skulle gå så långt men ändå kan jag inte utesluta någon. Ska bli mig ett sant nöje att ta reda på vem av er som pratade lite för mycket.

De veckorna jag inte har min dotter så är det mycket fokus på träning, vi brukar åka till Forshaga då vi påbörjat projekt "hjälpa grabbens mamma att få huset fint" och jag verkligen brinner för att göra det och få se henne glad då hon stöttat mig i så mycket. Hon är guld den kvinnan som ställer upp så mycket. Är det någon jag vill se glad så är det hon och hon tror på mig, så varför skulle inte andra göra det?

Jag har panikångest och svårt med stora folkmassor. Det gör ont i mig att tänka på att jag som är kapabel till så mycket ska bli hindrad av vad andra har förstört inom mig. Att ta droger som skulle göra mig ännu mer skygg vore som att säga: Hej, jag har ont i benet, kan du hoppa på det! 

Jag har en underbar pojkvän som gjorde några dumma val när han var yngre. So what? Vi gör alla dumma val. Det som verkligen spelar roll för mig är hur han är nu. Inte hur han var då innan jag lärde känna honom. Ska jag döma alla efter hur de betett sig eller ska jag låta tiden visa om han är en bra eller dålig person. Även han har fått mycket skit under de här månaderna tillsammans. Han har hört rykten om sig som är obehagliga. Så varför i hela friden gör man såhär mot någon annan? Det om något, kära ni, är brist på sysselsättning.

Ja, jag dricker och festar de veckorna jag inte har min dotter. Jag kan bli sur på min pojkvän om han tar hem en 3,5a till maten och jag vågar knappt ta ett glas vin för jag vet vad jag skulle få höra. Hade det varit annorlunda om jag hade en stor examen och ett välbetalt jobb? Jag antar det, men nu lyckades inte jag med det. Nu är jag en arbetslös människa som söker alla möjliga jobb och håller tummarna. Dock dricker jag inte mycket. Varför? För att jag hatar att tappa kontrollen över mig själv. 

Så på frågan om jag tar droger eller haft droger på en fest här? Jag kan lova dig att den personen hade åkt ut med huvudet före. Dels är det respektlöst och dels utsätter man inte en sån som mig i den situationen.

Ni som lämnade detta tipset känner inte mig, det bara är så. Ni känner inte mig, min pojkvän eller vet vad jag gillar. Ni är bara patetiska töntar med för mycket fritid. Jag hör allt det andra ni säger också. Att min pojkvän slår mig, att han langar droger åt mig. Vet ni vad? Jag är en bra människa, jag bryr mig om andra, jag är genomsnäll och god så länge ingen trampar mig på tårna. Bara för att jag är lyckad med bra kille, underbar unge, det bästa av två världar och har lyckats gå ner i vikt så betyder inte det att jag tar droger. Sen, ni som försöker få mig att tro att min pojkvän är otrogen mot mig. Lägg ner, ni kommer ingen vart där. Det är han och jag mot världen.

Antar dock att om man väljer att umgås i en viss krets så blir man gärna omtalad. Thats life, men inse vart gränsen går. Så, min enda drog, den jag måste ha mer av hela tiden. Det är kärleken till min man, min dotter och de vänner som de senaste dagarna sagt: Du tar ju verkligen inga droger! TACK!

Skrattar bäst som skrattar sist!

Ibland kan han verkligen driva mig till vansinne. TUR att han har sitt forshaga när jag får tillräckligt mycket damp för att bara vilja kasta han från balkongen och skicka hans blomkrukor efter (Ironi, skulle aldrig kasta ut han, vem ska jag då tjata på) 

Som häromdagen när vi skulle välja färg till hallen. Den ena mer färgblind än den andra. Det som var olivgrönt för han var mörkgrönt för mig. Det som var olivgrönt för mig var gråblått för han. Vi har ett problem, och jag tror hallen får bli typ orange för det verkar vara den enda färg vi ser lika. 

Eller som när vi fräser på varandra, fast vi vet att det vore bättre att be varandra om hjälp eftersom vi trots allt är i samma team. Det är ju han och jag mot världen tillsammans med våran lilla arme. Varför jag skriver ut detta? Jo, för att påminna mig själv, minnas, aldrig glömma, VARFÖR jag älskar just han! För det gör jag, utav hela mitt hjärta och det känns rätt. Så trots att jag sitter fast älskling så tvivla aldrig på att det är dig jag vill dela mitt liv med.  Vi ska ju uppleva världen tillsammans, skaffa små Nevviebebisar och katt.

Så baby, trots att jag kastar vatten efter dig, vrider min panna tre varv av alla saker du inte gör på mitt sätt och vice versa och trots att bilden nedan visar hur jag känner ibland så är det du och jag.